Att bita i det sura äpplet & bli överraskad
Den här lilla damen, Malva, testade mitt tålamod rejält idag. Hon kändes nästan stressad redan innan jag började rida och det höll i sig hela passet. I början fokuserade hon på allt utom mig, sen fokuserade hon på allt och mig. Jag började med att försöka få henne att ta mer kontakt på höger tygeln då hon drar emot nästan varje gång man tar i den tygeln och söker inte alls kontakt där - till en början. Jag märkte rätt fort att hon inte var som sist. Hon vill ju så gärna vara en till lags och idag var det överdrivet, gjorde jag minsta lilla gjorde hon allt hon bara kunde för att lista ut vad jag ville. Att bara gå rakt fram räckte inte när man kan skjuta bakdelen åt alla håll och kanter och tempot höll sig väldigt sällan densamma. På det sättet verkade hon stressad, men efter en pratstund med Maria, hennes ägare, kom vi fram till att det nog är en kombination av brunst och att stallets enda kille stod i hagen och gnäggade. Till slut kände jag att inte visste vad jag mer skulle försöka med för att få något slags resultat, för det kändes verkligen inte bra - så skritt på långa tyglar något varv och bara andas. Sen gick det bättre - kontakten på höger tygeln blev väldigt mycket bättre, på rakt och böjt spår, men övergångarna där mellan var det sämre med. Hon var fortfarande på samma humör så till slut red jag ut på en åker och bara travade rakt fram i friskt tempo. Måttligt missnöjd över ridpasset och analyserande av vad som gick snett och vad kunnat göra annorlunda red jag tillbaka gör att trava och skritta av. Jag hade inte alls fått någon fin känsla men tyckte ändå jag uppnått något slags resultat med tanke på alla omständigheter. Perfektionisten i mig var dock väldigt missnöjd... Men när jag sedan travade av upptäckte jag till min lycka att jag hade lika mycket kontakt på båda tyglarna och även övergångarna från rakt och böjt spår var stabila och balanserade. Malva frustade nöjt och snubblade nästan på sitt eget huvud. En betydligt mer balanserad avtravning än efter senaste ridpasset som ändå hade gått jätte bra. Så jag blev liksom nöjd iallafall - vi åstadkom något väldigt bra och upptäckte att bita i det sura äpplet kan leda till något gott, och att ändra ridpassets plan efter dagsformen är ett måste!